Att utmana ödet brukar ju vara upplagt för straffspark, och eftersom jag inte är i närheten av överintelligent heller så brukar ju mitt obstinata och envisa jag få prova prövningarna så att säga.

Således har jag idag sprungit 8 km på lunchen i fullt pollenbombardemang. Nu sitter jag här och huvudet känns som om det befinner sig i en annan del av kosmos.

Anyone saw that one coming? …STUPID!

 * * *

Dagens lärdom:

Varför fundera över ödet när det finns så mycket som redan är förutbestämt?