Nu drog maken iväg på ett sådant där nattmöte. Det är inte lika illa som det låter utan ett videomöte med jobbet där Europa, Asien och USA skall enas om en mötestid. Var tredje tisdag är det USA-tid.
Idag är det USA-tisdag och jag sitter här mol alena.
Eller förresten, c´est moi et House. Vi trivs ihop. Men jag tänker spela övergiven… i alla fall.
Nu återstår det bara och se hur det går med mitt natthumör när maken kommer hem. Att väcka Mo 02:30 är (som många av er redan vet) förenat med livsfara. Varför kan inte karlar smyyyyyyygaaaaaa?
Vi drog iväg jag och S på en rejäl kvällspromenad. Luften var ljum när vi gick lite bort från kusten.
I skogen höll jag på att kliva på en snok och i alla buskar kvittrades det och byggdes bon. Alla träden visar skira löv och allt går i så där underbart friskgrönt.
Just där och då kom den simpla tanken… ”jamen vad bra, allting verkar funka i år också, vilken tur”. Det där med all miljöförstöring har verkligen krupit in under skinnet för att stanna… med all rätt.
Vi har två bilar, det måste man ha om man bor på landet, jobbar på skilda ställen och har sportintresserade barn.
Jag brukar köra ”storbilen”. Idag fick jag ”Saabskapet” eftersom storbilen skulle in och få nya däck.
Hörrni, det där med automatisk växellåda är vääääldans bekvämt. Det märktes speciellt idag när jag hade bilen med manuell låda. Holy cow. Jättekrångligt ju. Inte lika lätt att prata i telefon samtidigt som man kör heller. Varför är inte alla bilar automater? Ge mig en bra anledning någon.
* * *
Avdelning: Det går fort att vänja sig med bekvämligheter. Storbilen har vi haft i ett halvår…
Det finns ju olika sätt att starta dagen, ett sätt kan vara att köra bil till jobbet längs med stadens hamnkanal med morgonsol i ögonen lyssnandes på Guns N` Roses ”Paradise City” på hög volym.
Lite tragikomiskt, jag vet, men det finns få låtar som väcker så många positiva minnen och som får mig så glad (jaja, jag förtränger vad som sägs i verserna…).
Nu kändes det bara helt underbart och passande.
* * *
Musikminne #1: Båtluff ´89, Ios. Då när det fortfarande inte fanns några hotell på Ios och man bodde antingen på hustak eller hyrde rum hos familj. Det värsta ös jag någonsin skådat och upplevt.
