ARN kl 16:00

När man blir coachad i exempelvis presentationsteknik så brukar man alltid få rådet att tänka ut en favoritplats som man skall tänka på för att lugna nerverna och hitta fokus inför presentationer/föredrag. De flesta tänker på vackra, rofyllda ställen så som en äng, ett öppet hav eller varför inte en favoritfotölj. Här kommer nu min hemlighet; jag tänker på Arlanda. Jag vet få platser som jag trivs så in i bomben på som flygplatser och då i synnerhet Arlanda (Arlanda = utresa).

Den positiva atmosfären, förväntningarna som man nästan kan ta på, tempot och myllret av människor. Jag älskar att ha gott om tid, slå mig ner i en bar eller fik och bara sitta och glo. Verkligen glo, insupa och observera. Fluga på väggen omvandlad till kvinna på fiket, typ.

Sedan måste jag väl erkänna att det är stor skillnad på att resa i tjänsten och att resa privat. Att resa i tjänsten innebär alltid lite tajtare schema, fiket byts mot loungen, shoppingen rusas igenom, och istället för att observera folkmyllret med barn/vuxna/pensionärer från världens alla hörn så tjuvlyssnar jag på businessgubbar som käkar snacks, dippar morötter och sippar vin i loungen. Tuppar som tuppar sig bland de andra tupparna *sprätt, sprätt*. (Guldloungen på ARN är dessutom det enda ställe som jag känner till som har tre herrtoaletter och en för damerna, -det speglar onekligen könsfördelningen i salongen så att säga…

Men som sagt, att få komma till Arlanda med familjen tidigt, tidigt en morgon för att checka in för en semestervistelse är ren lycka. Barnen är i ett oändligt rus av trötthet kombinerat med sprallighet, man njuuuter av att stå i den oändliga incheckningskön, spana in andra familjer och fundera lite på vilka man tror kommer hamna på samma hotell, eventuellt redan där sätta lite kluriga smeknamn på de som man tycker ”sticker ut” lite. ”Banjomorsan” eller varför inte ”Kanottofflan”? Det finns ingen längtan att springa fram till den korta ”business-incheckningen” alls.

Jag vill stå i kö. Jag vill glo. Jag vill fundera ut smeknamn. Jag vill köpa frukost på ARN. Jag vill köpa en läskig packe glassmagasin och någon pocket för stranden på Pressbyrån . Jag vill jaga efter grabbarna och säga till dem att ”snälla kan ni försöka stå still här i någon minut”. Jag njuter.

Just den känslan försöker jag ha med mig när jag skall hålla föredrag. Fullständig lycka men fortfarande lite på tårna, då brukar det gå bra.

* * *

Men jag tänker inte applådera vid landningen. Där går gränsen.