till alla er som behöver förstå
15 maj 2008, 20:46
Filed under: Fest!, Ja!, Spring i benen | Etiketter: , , ,

bilder från www. stockholmmarathon.se

STOCKHOLM MARATHON. Suck it in.

* * *

Det pratas på radio och det grejas i bloggar av de som snart skall ”till”. Sthlm mara närmar sig. Hur klarar man det? Varför finns det idioter som faktiskt springer det? Ingen som vet, ingen som vet…

Men vet ni vad, jag kastar in ett inlägg från den havsskvalpande bloggen (som vi inte skall nämna vid namn) som är daterat för drygt elva månader sedan. Då var det en halvgalen kärring som skenade lunkade vår huvudstads gator, synade asfalt och betedde sig åt. Vi kanske kan kalla henne… *ehhhhh* -Mo?

Så alla ni som skall springa; -läs, glädjs, lär och ät en jävla massa spagge innan.

* * *

 

Galenskapen började redan på fredagkvällen då vi efter att ha kört ned till Stockholm begav oss till Östermalms IP för att hämta ut nummerlapp. Vi borde förstått redan då, för redan då dallrade hettan och dammet yrde på IP. Kön in i “bastuhallen” var låååång, vi stod säkert i en timma i gassande solsken innan vi fick ut våra lappar och tidschip. Det som höll oss på fötter var dock det faktum att det måste vara bättre att köa nu än på tävlingsdagens förmiddag.
Samtidigt pågick “Barilla Pasta Party” vilket innebar att alla stog och slevade i sig pasta och vegetarisk sås på papperstalrikar, allt serverat ur stora bläck som antagligen hade stått lite länge i den tryckande hettan. På min näthinna utspelade sig scener med massmagsjuka, men det verkar bara vara jag som tänker i bacilltankar en sådan gång för jäklar vad folk slevade i sig, -en spya för mamma, en spya för pappa *sorry*.
En annan sak som kunde noteras var storleken på folk, -så tunna, så tunna… så sjukligt tunna.
Nåväl, väl etablerade i lägenheten så stegade vi ut på stan och tog vår pasta på Södermalm istället, -kalasgott! Sedan gick vi och handlade lite nötter och slöglodde på tv samtidigt som vi drack sportdryck (se där ett litet spår av seriositet ;)
Jag somnade förvånansvärt snabbt men det var ingen skönhetssömn direkt utan en sömn fylld med oro och mardrömmar om att jag blev jagad. Jag vaknade flera gånger dyblöt av svett.

Väl morgon så masade vi oss upp och gick ned på Mariatorget och tog oss en frukost på Café Rival, grovt bröd med pålägg och kaffe, jag hade läst att man skall inte börja röra om i vanorna bara för att det är tävlingsdag, -äta upp sig skall man göra långt innan. På tävlingsdagen skall inte magen utsättas för nymodigheter.
Sedan satte jag mig och tejpade upp fötterna ordentligt med Compeed och smorde fötterna med vaselin vilket tog sin lilla tid. Nu var jag ordentligt skärrad, vem i hela friden trodde jag att jag var som givit mig in i detta?

Sedan stegade vi ned i tunnelbanan med vår pick och pack, vi var ganska tidiga på Östermalms IP vilket var bra, ingen jäkt, det fanns skugga på bekväma platser kvar och vi klämde två bananer och en halvliter sportdryck och såg folket från hela världen myllra in.
Kissnödig hann jag bli tre gånger redan på IP vilket jag tog som ett tecken på att depåerna var välfyllda.
Gång efter annan ekade speakerrösten om att alla som tvivlade på sin start i värmen skulle få en ny plats i 2008 års marathon (30-års jubileum) i utbyte. Jag såg både en och tjugo vandra i väg till sekretariatet. Supernervös – moi?
I en slänt råkade jag sätta mig bredvid en man som jobbar i ionm samma koncern och vi började snacka. Han var en rutinerad räv och gav oss tipset att behålla våra halvlitersflaskor och fylla dem med sportdryck innan start och ta dem med i näven förbi de två första vätskestationerna där alltid kaos alltid rådde enligt honom. Vi löd rådet.

Vi var även snabba upp till startfållan, som ni vet sedan tidigare så startade vi i absolut sista led och det fanns bara skugga längs en liten häck och eftersom vi var tidiga även där så fick vi skuggplats långt fram i kategori F *host*. Den skuggplatsen tror jag folk hade hivat fram pengar för de 40 minutrarna före start som man måste stå i sin fålla. 30 grader visade tempen i skuggan, vem törs gissa vad den skulle visa i solen? Folk trängdes och svettades i solen allt medan jag låg på rygg i skuggan under en häck och studerade trädkronorna i allén. Am I not listig so säg?

Tio minuter innan start så började Peppe Eng elda på i högtalaren och mitt hjärta pickade som på en kaninunge, jag fällde en tår när inte S såg, skärrad tror jag är rätta ordet för känslan. Jag var så JÄVLA *sorry* rädd för att misslyckas och förutsättningarna låg ju inte direkt på min sida i värmen eftersom jag har en kropp som reagerar så enormt på värme, jag sväller lätt och har svårt att dricka tillräckligt. Fy satan vad rädd jag var.

*poff* hörs ett startskott långt bort och vi fortsätter att stå still.

 

 

Sedan börjar vi promenera, sakta, sakta, lite fortare och precis lagom till nolllinjen (där tiden tas ifrån) rör vi oss i ytte-pytte-joggsteg. Jag känner plötsligt att detta är ju ta mej fan en en fest!
Första milen går på rus men fortfarande i ett mycket makligt tempo, leden är täta och man får kryssa sig fram. Dessutom prioriterar vi skuggsida från start, det får kosta ett par extra steg att ta sig dit, välinvesterade steg tror vi.
“Vi” förresten… -vi som absolut inte skulle springa ihop om jag fick bestämma eftersom jag blir så elak när jag springer, speciellt tillsammans med S eftersom han steg är för långa, han springer för närma alternativt spurtar ifrån mig på slutet, ja ni hör, jag är inte tanten som grejar lågt blodsocker helt enkelt. Men värmen gör att vi bestämmer att vi kommer behöva varann, så vi var sida vid sida från steg ett till steg sjuttifjartonmiljoner.
Första milen bara rinner på. Vid 12 kilometer får jag min första dip, huvudet börjar susa och festen är från och med där ÖVER.
Nu börjar skiten, att tålmodig utleva diparna, att invänta på kroppens svar i form av endorfiner, att sedan njuta i den kilometern som kroppsmässigt funkar. I give – some one takes it.

Jag har inte slängt min halvlitersflaska, jag fyller den istället vid varje vätskestation i hinkarna med sportdryck. Jag kan inte dricka muggarna i värmen, det blir för mycket och för fort. Det får ta den extra tid det tar. Istället suttar jag hela tiden likt en baby på min flaska när jag springer, vilket funkar bra för mig. Inga problem att springa med den i handen alls.“Ohhhh-oh, we’re half way there
Oh,oh, livin’ on a prayer
Take my hand and we’ll make it – I swear
Ohhhh-oh, livin’ on a prayer
We’ve got to hold on ready or not
You live for the fight when it’s all that you’ve got”
 

Första Västerbroattacken går förvånandsvärt bra, vi tassar på och springer om loads of people. På toppen triumferar vi med en knuten näve i luften och ett “Västerbron…-phaaa!” Publiken är ljuvlig och ungefär här slår vi sällskap med de två (vad vi förstått senare)  tv-kända smokingklädda finska herrarna.
Men Västerbron kostar, det som går någorlunda smärtfritt uppför kostar nedför. För första gången i mitt liv skriker kroppen när jag springer utför, skall det vara belöning för en Västerbro, -va?

Här kommer sedan den första superdipen, snedsteg och skrik på druvsocker till maken råder bot på förvirrad Mo. Någonstans här ett tag efter Västerbron ler en toksnygg mörkhårig tjej och vinkar och hejar speciellt till mig det är jag helt övertygad om. Någon som kände igen mig. Sedan hör jag ett “heja Mo” långt bakifrån. Jävlar vad det peppade! Vem var det av Er? Du gjorde i alla fall en stor del av min dag!

Det här med tiden förresten, där insåg vi mycket tidigt i loppet att vi inte skulle kunna följa vad som är för oss ett normalt tempo, det skulle aldrig handla om tider denna dag utan målgång eller ingen målgång. För oss var det bra att insikten kom så pass tidigt så vi kunde släppa tänka på den banala faktorn – tid.

Väl inför varvning så hade ju jag ett hemligt mål, jag skulle fan inte bli varvad av täten, så var det bara. Turligt nog så var täten ungefär lika mycket långsammare än vad jag hoppats vara vid varvning så vi såg helikoptern och vi såg första polismotorcykeln ett gäng hundra meter bakom oss när vi passerade Stadion. Men mig tog de inte, -HA!

Ny kick! Nu räknar vi nedåt.

Väl ute på Gärdet/Djurgården (var börjar det ena och slutar det andra och hur vet man det?) så kom vi att springa förbi ett riktigt bra partyband som spelade “Livin´ on a prayer” med sweet John Bon Jovi: 

 

Det låter smått på pränt för de som inte var där men just då var det allt och jag flippade totalt och började banga och hytta med näven i takt i hoppsasteg samtidigt som jag tokvrålade “livin´ on a prayer”. Patetiskt jag vet och djävulen vad det fick betalas redan 200 meter efter i form av avdomnande armar och ett susade huvud. -You foolish girl!

Nu kan jag säga att det sanna helvetet började.

Helt på sanning.

Fy fan.

Dra mig på en vagn.

Det var ungefär här som jag började säga till S att “stick om du vill”, “ge fan i att springa så nära”, “du bara armbågar mig – SLUTA”.
“Kom igen älskling” var det enda jag fick jag till svar. Förstår ni nu varför jag gifte mig med min ungdoms kärlek? Förutom att han är så snygg så behövs han mig för att jag skall funka. Till saken hör att just på denna helvetets utsända dag så firade vi 19 år tillsammans (festligt sätt att fira… *host igen*).

Men vi tassade på.

Väl på Söder Mälarstrand så deklarerade jag tidigt att “Honey, I will walk Västerbron you know or I will pass out on the pavement”. Så gjorde vi. Vi GICK Västerbrohelvetet andra varvet.
Återigen; lönsam investering.

33 kilometersskylten sitter där i uppförsbackensjävlen. Ett statement; mindre än en mil kvar. Inte för att det hjälpte så mycket men ändock…

Sedan minns jag faktiskt inte så mycket mera, jag minns vätskekontrollerna och brandslangarna med vatten.

 

 

 

 

 Speciellt brandslangarna, Miss wet t-shirt-, Miss so wet-in-to-the-panties-, Miss chewing Dextrosol-,  was no one but…

ME.
“Nu är det bara en kilometer kvar” hör jag någon skrika. Jag tänker, nu har jag sprungit 100 meter, 900 kvar och så vidare. Det var på den bogen vi lirade då. En ny man står och skriker samma sak igen, EN kilometer kvar, kom igen! Det är i ett sådant läge man räknar varje steg och just då hängde smockan i luften för “han där borta sa ju för fan…”. 
 

 

 


Sedan ser jag Stadion, jävlar vad långt bort jag ser den, men jag ser skiten. And what do you know… -I hate it!  För vilken fullkomligt vansinnig idé som just är i fas att fullbordas; en 36-åring kärring har fått för sig att hon pallar lite mer än de flesta andra. Det borde hon redan ha nog kunskap om sig själv för att kunna konstatera så ändå enligt alla i hennes omgivning, var marathonet kommer in i bilden hon faktiskt inte. Kanske är det ett bokslut över hennes simkarriär som hela tiden speglades av nervositet och ifrågasättande, kanske fick hon äntligen visa att hon kunde?!
Mo och S ser Stadion närma sig, Mohar fått krafter ifrån *ingen vet var* och klipper löpare efter löpare. S skrattar (han måste vara någon form av lightSomalier efter 15 mil i kroppen inför maran och pajjad vad).
Väl vid stadion måste man springa ner och runt, jag håller på att fullkomligen DÖ.
Men sedan kommer valvet, det där Söderstadionska V-A-L-V-E-Tsom man skall känna så mycket känslor inför när man springer under, vi sprang hand i hand och den enda tanke som for i mitt huvud var; “är de helt jävla sjuka, skall jag behöva spring ett kvarts varv här inne?!!!” Sedan klippte vi några till. Men glädje på Stadion? -Nope.

Glädjen kom först när vi löste ut våra värdesaker och ringde hem och vrålade:

-JAAAAAAAAAAAAAAAAAA!

Jag skiter i tiden, 4;41, placeringen 1209.

För ingen som inte sprang i den värmen, eller som någonsin sprungit en mara vet vad det handlar om. INGEN.
Det var ett rent, skirt och skärt helvete, från från 10 kilometer och framåt.

Jag är stolt över mig själv. Jättestolt faktiskt.

Inte för att det behövdes bevisas, -men jag pallar faktiskt… HÖR NI DET VÄRLDEN?!

* * *

I efterhand är jag stort förvånad över vår jämnhet i loppet, enda gången tiden drar iväg är på Västerbrons andra varv, då vi gick. Jag är förstummad över att vi inte gick i någon annans tempo och att vi tidigt accepterade att denna dag handlade inte om tid utan målgång.

-Och nej, ingen mer gång som det känns nu. Jag har sprungit den jävligaste Stockholmsmaran någonsin, det räcker långt!

Tack även till Gloomen som tidigt fick mig att inse idiotin i mitt antagande. Du fick mig att inse tidigt att detta handlade inte om “tjolahopp-här-kommer-en motionär”-grej.
Din kommentar i inlägg nedan var dessutom bland de viktigaste.

TACK.

Nu sitter jag här och baddar variga tår och har räknat ut att antagligen kommer 8 naglar lämna denna jorden inom kort. Kroppen värker som ett öppet sår men ingenting, ingenting är värre än Söder Mälarstrand.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

2 kommentarer so far
Lämna en kommentar

Jag minns din berättelse och den är helt fantastisk! Skulle aldrig göra det, men med ett pajat knä kommer liksom inte maran in i den normala vokabulären.

Stordåd säger jag bara!

Kommentar av Marie

Marie: Ja, nu sitter man här och myser åt gamla meriter. Faktum är ju att jag skulle sprungit Varvet i Götet i helgen men en ond höft sätter stopp för det så jag får lov att gotta mig på detta viset.

Kommentar av Mo




Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s



%d bloggare gillar detta: