Force majeure eller släpp inte ut kärringarna om våren
18 mars 2009, 20:33
Filed under: Familj | Etiketter: , ,

Tja.

Det var en gång en 38-åring som såg snön och isen på vägarna smälta, hon fick lite vårpirr benen och tänkte att nu skulle hon banne mig ut och springa. När hon dessutom fick ett sms från maken med frågan om hon ville hänga med på en runda efter jobbet var saken biff.

Springa skulle det bli. Ute i solen.

Första delen av rundan tedde sig väl som deras rundor brukade, maken sprang på och bakom muttrade 38-åringen och fick bita ihop för att hänga med.

Så händer det.

I vanliga fall när hon stegar snett brukar hon hinna med att parera. Icke så denna gång.

Först vrickas foten över asfaltskanten, det smäller till i foten. Som den gamla simmare hon är förvånas hon för hon knappt gjort ett mer distinkt och fokuserat dyk någonsin. Skarp vinkel rakt ned i grus och asfalt. Med ansiktet. Med knäna. Med händerna. Med armbågarna. Med praktiskt taget allt.

Så låg hon där, stilla och tyst i någon sekund med kinden i asfalten. Sedan ett avgrundsvrål. Maken tolkar detta som att hon är förbannad. 38-åringen ÄR förbannad men har också förbannat ont. Maken säger att hon måste ställa sig upp, man kan inte ligga sådär på marken i en kurva, då kan man bli påkörd. Hon idiotförklarar maken och försöker få fram att det inte går att ställa sig upp. Sedan småsvimmar hon lite.

Hon kommer till slut upp på ett ben, går inte att stödja på det andra. Maken lubbar så snabbt han någonsin gjort hem och vänder åter med bilen. Under tiden står 38-åringen där vid kanten och är smutsig och småblodig hela hon och grinar. Massa bilar åker förbi och ser, hon skäms samtidigt som hon förundras över att ingen stannar. Hon tänker tanken att om hon någonsin ser smutsiga grinandes löparkvinnor med en fot i vädret vid vägen skall hon minsann stanna. Fast helst vill hon inte synas alls, hon skulle vilja vara Chester i ”Lödder” och knäppa sig osynlig, åtminstone så hon själv trodde hon var osynlig, precis så som Chester.

Väl hemma konstateras en uppsvullen ankel, men knappast något brutet. Säkert ett ledband som gått (hon vet hur det känns och låter, har provat det på andra foten förr). Ansiktet är skrapat ordentligt över ena kinden, knäna blodiga, ett knä ordentligt svullet, ett lår, händerna och armbågarna skrapade.

En sorglig syn.

Vad har ni andra haft för er på eftermiddagen idag då?

Annonser