Force majeure eller släpp inte ut kärringarna om våren
18 mars 2009, 20:33
Filed under: Familj | Etiketter: , ,

Tja.

Det var en gång en 38-åring som såg snön och isen på vägarna smälta, hon fick lite vårpirr benen och tänkte att nu skulle hon banne mig ut och springa. När hon dessutom fick ett sms från maken med frågan om hon ville hänga med på en runda efter jobbet var saken biff.

Springa skulle det bli. Ute i solen.

Första delen av rundan tedde sig väl som deras rundor brukade, maken sprang på och bakom muttrade 38-åringen och fick bita ihop för att hänga med.

Så händer det.

I vanliga fall när hon stegar snett brukar hon hinna med att parera. Icke så denna gång.

Först vrickas foten över asfaltskanten, det smäller till i foten. Som den gamla simmare hon är förvånas hon för hon knappt gjort ett mer distinkt och fokuserat dyk någonsin. Skarp vinkel rakt ned i grus och asfalt. Med ansiktet. Med knäna. Med händerna. Med armbågarna. Med praktiskt taget allt.

Så låg hon där, stilla och tyst i någon sekund med kinden i asfalten. Sedan ett avgrundsvrål. Maken tolkar detta som att hon är förbannad. 38-åringen ÄR förbannad men har också förbannat ont. Maken säger att hon måste ställa sig upp, man kan inte ligga sådär på marken i en kurva, då kan man bli påkörd. Hon idiotförklarar maken och försöker få fram att det inte går att ställa sig upp. Sedan småsvimmar hon lite.

Hon kommer till slut upp på ett ben, går inte att stödja på det andra. Maken lubbar så snabbt han någonsin gjort hem och vänder åter med bilen. Under tiden står 38-åringen där vid kanten och är smutsig och småblodig hela hon och grinar. Massa bilar åker förbi och ser, hon skäms samtidigt som hon förundras över att ingen stannar. Hon tänker tanken att om hon någonsin ser smutsiga grinandes löparkvinnor med en fot i vädret vid vägen skall hon minsann stanna. Fast helst vill hon inte synas alls, hon skulle vilja vara Chester i ”Lödder” och knäppa sig osynlig, åtminstone så hon själv trodde hon var osynlig, precis så som Chester.

Väl hemma konstateras en uppsvullen ankel, men knappast något brutet. Säkert ett ledband som gått (hon vet hur det känns och låter, har provat det på andra foten förr). Ansiktet är skrapat ordentligt över ena kinden, knäna blodiga, ett knä ordentligt svullet, ett lår, händerna och armbågarna skrapade.

En sorglig syn.

Vad har ni andra haft för er på eftermiddagen idag då?

Annonser

8 kommentarer so far
Lämna en kommentar

men stackars vän! klart du ska ha yodaplåster efter den pärsen.

Kommentar av Linda K

Linda: Tack! Yodaplåstret sitter nu fint på min vänstra handled där klockan skinflådde mig. Tack sötis!

Kommentar av Mo

Hu! Det bekräftade bara det jag redan visste – löpning är inte nyttigt. Kram och önskar dig bot och bättring gör jag dock ändå.

Kommentar av Marie

Ajajaj, det där vet jag hur det känns tyvärr! Du har mitt djupaste och fylligaste medlidande! (Fast det var lite gulligt kvinnligt det där med småsvimmandet… 😉 )

Nu till de tråkiga torra fakta. Innan gubben sprang efter bilen så skulle han snörat om din fot ordentligt med ett tryckförband. Ett tips till mannen för att öka på macho och hjälteglorian är att slita sönder sin T-shirt och använda den som tryckförband. Det är så förbaskat viktigt att minimera svullnaden för att förbättra läkningen. Efter senast två dagar måste du börja träna foten för att inte foten skall mista sin reflexfunktion, och därmed minska risken för avslitna ledband i framtiden! Det är detta som blir så svårt när svullnaden är för stor!

Sedan är det ju en total skam att ingen stannade för dig, jag hoppas att de inte vågade för att du såg ut som den återvändande frun i filmen Djurtjyrkogården…

Kravmärkta kramar i tusenden!

Kommentar av P-Donk

jag törs inte säga vad jag gjort idag…

stackars dig alltså, hoppas det känns bättre imorgon!

Kommentar av hedgehog-sara

Håller med Marie ovan, detta ÄR beviset på att löpning inte är nyttigt;)

Ta hand om dig!

Kommentar av Malin

Marie: Gissa om jag fått samma kommentar ett gäng gånger idag. Springa bör man annars dör man! Springa gör och ändå smådör man…

Pelle: tack! Jag tror jag så lite ut som frun i nämnda bok. Blev lite rädd själv faktiskt när jag såg mig i spegeln. Jag isade direkt när jag kom hem och trodde jag klarat den värsta svullnaden, men NU… Jag behöver ingen fotboll att trixa med i sommar, jag har en limmad på foten.

Darlin´Hedge: Vavavavava? Säg att du har shoppat MJ; snälla!

Malin: Bevis och bevis… jag ser det mer som ett olycksfall *host, ha, ha* i arbetet 😉

Kommentar av Mo

[…] vad ett fall för dryga året sedan kan ställa till med. De avslitna ledbanden gjorde naturligtvis mest ont men den inversa psoriasis […]

Pingback av 8,5 km «




Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s



%d bloggare gillar detta: