Fan.
Vakna. Träna. Duscha. Köra barn till skola. Jobbet. Reklamation. Uppläxning. Omkör (massa tusen, men jag är hård). I bil. Falun. Möte igen. Jävlarns anamma. Bil hem. In till jobb, kolla mail. Stress iväg. Ringa maken som är hemma (manligt förkyld). Iväg. Handla. Iväg. Utvecklingssamtal för A2. Bra samtal. Hämta A1 hos kompis. Bajamaja i Krakow. Hem.
Och nu har jag druckit sådana mängder vin att jag inte bör blogga mer idag. Och skulle jag ändå så ber jag om ursäkt redan nu.
Jag vet inte hur jag skall kunna förklara så att det blir minsta begripligt määän jag behöver beställa hem cirkus 1000 ogenomskinliga förslutningsbara plastpåsar till jobbet (vi behöver arkivera så att det som arkiveras inte åldras). De är inte helt lätta att hitta kan jag säga.
Så jag Googlade, precis som man brukar och rackarns anacka… Det här med plastpåsar är inte helt okomplicerat. Det visar sig att de flesta träffarna leder till diskussionstrådar knarkisar och dealare emellan. Att få tag på de där små ziplockpåsarna verkar vara ett dilemma, köper man många sådana så registreras man från butik och uppgifter lämnas till polisen. Jösses vilka diskussioner de hade kring hur man skulle komma runt det hela.
Och alla dessa länkar finns nu spårbara på min jobbdator, känns lite halvspännande…
Glömde att berätta, från Sundsvall får fortsätta sin resa norrut i buss. På min buss stod ”Till Haparanda”. Det kändes helexotiskt, nästan som om jag var på rymmen.
Men jag lyckades ändå somna och missa Högakustenbron.
Idag är sista dagen på fastan, igår kväll var jag jäkligt nära att bryta då jag var mikrometer ifrån en migränattack, jag hade slarvat lite med juicerna under dagen och det straffar sig direkt. Men så i morse mådde jag som en kalaspingla igen. Nu när man är förbi söt- och fettsug så känns det som om man skulle kunna fasta för evigt. Pigg och glad.
Just nu sitter jag på tåget mot Övik, det blir jobb under natten och sedan tåg hem igen. Nu undrar ni vad sjutton jag jobbar med, -kanske är jag hemlig agent?
Vilken öken att köra 37 mil i blött underlag med blödande ögon. I natt 02:30 larmade ett tidtagarur (!) i hallen och efter det somnade jag aldrig om vilket gjorde att jag var något trött redan när jag började köra i eftermiddag. Ett jäkla blåsigt väder gjorde Höga Kusten-bron mindre lustig, och vägen var mörkare än mörk. Därtill har jag nog förbrukat 5 liter spolarvätska…
Men nu är jag framme, nyäten och nedbäddad. Och jag håller det som högst osannolikt att ett tidtagarur skall börja larma inatt också.
Filed under: Vardag
Jag börjar känna mig lätt förvirrad över vad det är för veckodag, det är en skön och lyxig känsla. Dock börjar jag ana att det snart är dags att samla ihop dator och telefon och bege sig till jobbet, om ett par dagar eller så, -tror jag.
